Vänner & Ovänner

1kommentarer


För några år sedan bröts min kontakt med två av mina närmsta vänner.
Vi var nästan som systrar, vi delade ALLT.

Jag kommer ihåg att jag och en vän hade var sitt namn halsband, ett med mitt namn och ett med hennes namn som vi bytte med varandra. Så när vi någon gång inte skulle vara vänner mer, då skulle vi på något sätt utan att märka ge tillbaka varandras halsband. Det bytte ungefär som att vi inte brydde oss om varandra längre.

En gång då vi bråkat så när jag var hemma, flera dagar efteråt hittade jag mitt namn halsband i min jackficka. Och jag kommer ihåg att jag blev så ledsen och förstörd och bestämde mig för att lösa det hela och hoppades på att hon ville ha tillbaka mitt halsband, och mig som vän.

Min andra vän trodde jag var min närmsta, hon ställde alltid upp för mig. Jag kommer ihåg när det tog slut med min första riktiga pojkvän och jag grät. Och hon fanns där vid min sida. Hon var knäpp men rolig, ungefär som jag kan man nog nästan säga.
Jag tänkte "hon kommer alltid vara min vän, även när jag är 90år".


Båda två har jag inte träffat på flera år, ena träffade jag sista gången i början av 2008 och den andra blev vid slutet 2008.
Tills iår.... Då träffade jag den ena på banken och den andra träffade jag igår på vårdcentralen, eller nja. Träffade kanske var att ta i. Men vi sa hejade på varandra i alla fall.

Det är konstigt att två vänner som stått mig så nära står nu så långt bort ifrån mig, att jag inte ens kan säga att jag känner dom.
Saknar jag dom? Ja.
Skulle jag kunna ta upp vänskapen med dom? Nej.
Och inte för att jag inte gillar dom, jag har aldrig tyckt illa om dom även fast jag ibland varit ledsen och besviken.
Men när jag såg dom så kände jag inte igen dom. Även fast utseendet var lika dant som förra gången vi sågs.

Är det för att dom har förändrats? Det vet jag inte. Men jag vet i alla fall att jag har förändrats.

Konstigt ändå att man kan glida ifrån varandra och till slut bli främlingar.
Men dom kommer ändå alltid finnas i mitt hjärta och i mitt minne och alla knasiga saker vi gjorde när vi var små fjortisar.


1 kommentarer

Linda

17 Feb 2011 17:02

En sån liknande grej har jag varit med om. Jag har egentligen haft väldigt många vänner som stått mig nära, fast i olika perioder av mitt liv. Jag är inte ovän med någon utan tror det är så enkelt som att vi växte ifrån varandra. den senaste jag hade slutade i ett enormt bråk där jag fick reda på att hon antagligen ogillat mig under en längre tid, med tanke på allt jag blev kallad. jag tror jag har sett henne en gång sen dess, då jag gick åt ett annat håll. sen dess har jag ingen "bästis" på det sättet mer, jag skiter i det numera. Bra vänner är en sak, men det är så tråkigt med någo som är som ens andra halva, och att det slutar som det gjort i mitt fall.

Kommentera

Publiceras ej