Becca's Blogg

Jag har varit här på cypern i 23 dagar nu..
Och jag älskar cypern!!
Lite skrämmande känsla ändå att jag lämnat sverige, min familj, min älskling och mina vänner, men att jag älskar cypern!
Jag älskar solen, man blir glad, jag älskar värmen och sist men inte minst jag älskar de personer jag jobbar med.
Aldrig någonsin förut har jag jobbat med så bra personer som jag gör nu.
Alla är verkligen underbara, nästan alla jag jobbar med har blivit mina vänner, jag gillar att jobba, just därför dom jobbar där...
Även fast dom är äldre än mig, sådär 8-9 år eller så, ser jag inte på dom att dom är äldre, eftersom dom är inte som vissa är och ska försöka visa sig bäst, bara för att man är äldre och klokare och så vidare..
Utan här är det jämställdhet som gäller (förutom cheferna då som har högre position, haha).

En annan orsak att jag älskar cypern kan vara att jag verkligen behövde byta livstil, eller inte livstil kanske, utan tillvaron och allt sånt.. Tillvaron höll på att ta kål på mig, det enda som sken upp min vardag var min älskling, och det gör han fortfarande här, bara genom att finnas.:)  Visst, jag saknar honom ibland så att det gör ont i hjärtat och jag börjar att gråta, men jag vet ändå att han finns här/där för mig:)

På tal om tillvaron i sverige, tack vare några personer, fick mig att inse att det var dags för något annorlunda, (tro mig eller ej, men det här är absolut sista gången ja gångsin kommer att nämna det här någonsin igen, känner bara att jag måste få ut det här, and thats it, then its over! Forever!)
Ni behandlade mig som skit, ni fick mig att må dåligt, ni fick mig att känna skuld, ni fick mig att känna att jag var mindre värd än er, att jag inte förtjänade respekt, som att ni våre kungar och jag vore ert tjänstefolk. Precis så fick ni mig att känna. Och ni gav aldrig en orksak till varför ni gjorde som ni gjorde, utan sa att det var mitt fel. DET VAR MITT FEL, och min pojkväns fel. För inget var erat fel, bara vårt.
Ändå hade ni mage att kalla er för mina vänner....
(och tro mig, jag trodde vi var det också)
En utav er har jag till och med kännt mycket mycket längre... Men ändå blev det som det blev..
Jag har träffat en massa människor här, som behandlat mig mycket bättre och med mer respekt och allt än vad ni har, ändå har jag bara varit här i 23 dagar!! och er hade jag känt i alla fall tre år.
Så egentligen borde jag tacka er,  Tack för att ni fick mig att komma hit.
Det här är nog det bästa jag gjort, tills nu i alla fall. haha
(jag hoppas verkligen att någon utav er läser det här inlägget *hoppas,hoppas,hoppas*)
För att göra det här lite tydligare, hoppas ni får ett bra liv och allt sånt där... vad man nu säger.
Det här är min sista tanke tillägnad åt er, jag har redan raderat era nummer och kommer radera allt som har med er att göra.
Aldrig igen kommer jag att umgås med er, prata med er.. And guess what? Det känns fantastiskt!:D