4 veckor har gått.
0kommentarer
Nu har jag varit här i ca en månad, den femte juni, imorgon (måndag) var det fyra veckor sen jag kom hit till Cypern.
Jag kommer fortfarande ihåg känslan jag hade då timmarna kröp närmare och närmare till att jag skulle kliva på bussen till Arlanda. 22,10 gick bussen.
Klockan nio skulle vi åka ungefär, till stan för jag skulle först på hemköp. Det blev att vi åkte hem ifrån kanske 20 över nio, men ändå hann vi i tid.
Innan vi skulle åka in till stan började jag gråta, haha, ja, jag började gråta, kramade min älskling hårt och min mamma. Vid det tillfället kände jag mig så liten, den minsta på jorden. Och otroligt, OTROLIGT ensam!
Även fast jag visste att jag hade valt allt det här själv, även fast beslutet togs på kanske 20 dagar, visste jag ändå att jag hade mig själv att "skylla".
Alltså, känslan som jag hade då, tänker jag på det. Känner jag den...
Där satt jag alltså på bussen alldeles själv, mitt i natten på väg till Arlanda, för att sedan försöka hitta vart och hur man checkar in och allt. Alldeles själv.
Sen satte jag mig på ett plan och lämnade sverige..
Men just nu, ångrar jag ingenting av mitt val..
Alla ni där ute som vill ut och resa och jobba utomlands, till er kan jag säga, hur mycket du än tvivlar och fegar, ta mod till dig och gör det du vill.
Visst, man vill ju gärna inte göra det själv. Men vadå, det är ditt liv du lever. Ingen annans, alla människor har olika viljor, du har extrem tur i fall du hittar någon som precis vill det som du vill (eller en toffel)
Om man får ett jobberbjudande utomlands och boende betalt och allt, tacka ja!
Allt som man lämnade hemma, finns kvar den dagen man kommer hem igen..
Jag kommer fortfarande ihåg känslan jag hade då timmarna kröp närmare och närmare till att jag skulle kliva på bussen till Arlanda. 22,10 gick bussen.
Klockan nio skulle vi åka ungefär, till stan för jag skulle först på hemköp. Det blev att vi åkte hem ifrån kanske 20 över nio, men ändå hann vi i tid.
Innan vi skulle åka in till stan började jag gråta, haha, ja, jag började gråta, kramade min älskling hårt och min mamma. Vid det tillfället kände jag mig så liten, den minsta på jorden. Och otroligt, OTROLIGT ensam!
Även fast jag visste att jag hade valt allt det här själv, även fast beslutet togs på kanske 20 dagar, visste jag ändå att jag hade mig själv att "skylla".
Alltså, känslan som jag hade då, tänker jag på det. Känner jag den...
Där satt jag alltså på bussen alldeles själv, mitt i natten på väg till Arlanda, för att sedan försöka hitta vart och hur man checkar in och allt. Alldeles själv.
Sen satte jag mig på ett plan och lämnade sverige..
Men just nu, ångrar jag ingenting av mitt val..
Alla ni där ute som vill ut och resa och jobba utomlands, till er kan jag säga, hur mycket du än tvivlar och fegar, ta mod till dig och gör det du vill.
Visst, man vill ju gärna inte göra det själv. Men vadå, det är ditt liv du lever. Ingen annans, alla människor har olika viljor, du har extrem tur i fall du hittar någon som precis vill det som du vill (eller en toffel)
Om man får ett jobberbjudande utomlands och boende betalt och allt, tacka ja!
Allt som man lämnade hemma, finns kvar den dagen man kommer hem igen..
Kommentera